Och jag börjar nu bli sjukt nervös. Nervös är nog fel ord, rätt ord är rädd!
Livrädd!
Jag vaknar på nätterna i panik, jag vill inte va med om ett dött barn igen, drömmarna om det kommer hela tiden. Jag planerar begravningen, hur de ska se ut på graven, vi måste ha ny sten dit, eller kan man sätta en till? Så går tankarna, hur sjukt är inte det?
Jag vågar inte boa i ordning för mycket, jag kanske inte ens kommer hem med en bebis igen, då är de lika bra att de inget finns. Men jag måste ändå fixa, för OM de går bra så kan de inte va tomt.
Jag har inget hopp kvar knappt. Allt känns helt meningslöst, sen ändras det och allt känns toppen. Hormoner blandat med rädsla antar jag.
I morgon är det läkarbesök, jag måste öppna upp och släppa mina sinnessjuka tankar i morgon, jag kommer inte klara många veckor till innan jag blir ett psykfall på riktigt..
Jag är så rädd att fosterrörelserna ska avstanna, jag tänker hela tiden på det, föda ett dött barn igen.. Aldrig se ögonen, aldrig höra andetagen, aldrig höra de första skriket, bara få en kropp, som snabbt blir kall och alldeles blå..
Riskerna ökar ju längre i grav du går, men de finns risker med förtidig födsel också.. Igångsättning kan också bli en risk.. Usch, ibland vill jag bara ge fan i det, gräva ner mig, gömma mig och göra de ogjort. Fast de är inte de jag vill egentligen, jag är bara så rädd för mina känslor. Jag vill inte knäckas igen, få hjärtat utslitet ur kroppen och stampat på 100 ggr.
Nej nu är de slut på deppinlägg för idag.. Ska mysa med min stora kärlek <3 Amanda //Mrs Dark
Förstår dig. Men denna gången är det er tur att finna lycka