Hej bloggen o dom som fortfarande läser 😉
Jag sitter ute i mörkret och bara är en stund. Musik i öronen och en cigg i vänstra handen i högra har jag telefonen och bloggar.
Sitter och tänker på livet. Vilka vändningar det kan ta, hur man ständigt åker bergochdal banor och aldrig vet när de ska störta utför. Vissa har mer nerförsbackar än jämn väg, sen har vi uppförsbackarna också. Tunga och jävliga men de går att ta sig till toppen. Men visst är det läskigt att stå däruppe och inte veta när nästa fall kommer?
Jag har fallit till botten många gånger i livet, men jag har alltid rest mig upp och väntat på nästa fall. För alla faller någon gång, men jag har fallit många gånger. Även som barn. Jag hade de absolut inte dåligt som barn, tvärtom. Pappa såg till mig bättre än jag kunnat önska någon annan. Han slet som ett djur för oss, och han gav oss allt vi behövde, mer än vad vi behövde. Och kärlek i överskott. Men som barn hade jag bara pappa (tack och lov!!). Min släkt/familj hade sitt rykte. Med en mamma som missbrukade och nästan aldrig hörde av sig, när alla andra i skolan visste. När något nytt hände, tänk om dom vet. Gå till skolan med en klump i magen. Fan dom vet! Ja de va inte alltid lätt.
Sen ändrade jag mig från att ha varit den blyga tillbakadragna flickan blev jag hon som tog till våld o gav igen. Jag blev hon som skolka skolan, sket i allt. Hon som blev ihop med en missbrukare. Hon som själv provade missbruka. Hon som söp sig as kalas. Hon som inte brydde sig om någon.
Men sen träffade jag Michael. Och plötsligt förändrades hela jag. Han gillade mitt riktiga jag. Han såg mig för den jag var.
När jag flyttade hit kunde jag aldrig tänka mig vad som väntade mig.
Flyttade till Michael april 2006, i augusti 2006 var vi helt plötsligt gravida. Oväntat och inte alls planerat bestämde vi oss för att behålla. Sen kom vår första dotter Amanda 1 maj 2007. Ren kärlek och lycka uppstod i mitt hjärta den dagen och jag bestämde mig för att jag A L D R I G skulle bli som min egen mamma. Jag förstår inte än idag hur man kan lämna sitt barn, hur man kan va så egoistisk och välja sitt missbruk framför sitt barn. Ens egna kött o blod, hela meningen med livet. Men jag inser också rädslan bakom, våga släppa kontrollen, sin trygghet, de som får en må bra. För även om saknaden efter sitt barn gör dig låg så mår du bra med ditt missbruk, din trygghet, de man känner till. Den där kicken får en att släppa alla skuldkänslor just för stunden. Men tyvärr står vi barn till missbrukare kvar med egna skuldkänslor och undrar vad vi gör för fel. För varför ville inte min mamma ha mig? Jag vet idag att de var för hon var rädd. Och de är hon fortfarande.
Juni 2008 var vi gravida igen. Med tvillingar! Lyckan va total. Även om graviditeten var jobbig och ovis så var de ändå lycka. 6 Januari föddes dom, våra små änglar. Där kom en av mina tyngsta nergångar, Robin var död. Min fina välskapta helt perfekta lilla kille. ♡ Kevin levde, men startade livet med en blödning i mag o tarm kanalen. Men repade sig snabbt och fick komma hem. Men vi fick bara ha han 1 månad. 7 Februari vaknade jag i ett ryck, något var fel. Kollade på Kevin. Shit han är kall. Han är blå. Han andas inte. Michael!!! Sen minns jag inget. Jag fick blackout. Minns vägen i ambulansen till östra sjukhuset. Dom jobbade med honom i över 1 timma. Men de va för sent. När läkaren öppnade dörren och skakade lite lätt på huvudet och sa tyvärr vi har gjort allt vi kan. Då åkte jag rakt ner igen. Hur grymt får livet vara? 2 barn på 1 månad. Vad fan har jag gjort för att förtjäna det? Vad har jag gjort för ont? Varför? Varför jag? Varför båda mina barn? Varför varför varför??? Dom frågorna får jag aldrig svar på.
Folk säger att vi är starka som tagit oss igenom det. Men jag har inte tagit mig igenom det. Jag sitter i skiten dag in och dag ut. De har bara blivit lättare att dölja det för omgivningen. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dom. Dom lämnade stora spår i mitt hjärta.
Nästa motgång var att klara av att hantera varandras sorg. För vi sörjde inte lika. Michael började snabbt jobba och låtsades som ingentint tyckte jag. Men han grävde ner allt inom sig och fick en käftsmäll 1 år senare. Då han hamnade i depression. Vilket var ännu en motgång. Men vi fixade även det.
2012 funderade vi på om vi kanske skulle fixa ett syskon till Amanda. De lär ju ta ett tag så vi körde på men de tog sig direkt, och den graviditeten var den värsta av alla. Den psykiska pressen, oron, rädsla, foglossning från helvetet och allt annat därtill. 16 jili 2013 kom Matilda äntligen. 3970 gram kärlek! Fast att sova va inte lätt. Andningslarm och rädsla att hon ska dö i plötslig spädbarnsdöd hon med gjorde att jag knappt sov något första månaderna. Men de släppte mer och mer.
Nyårsnatten vaknar jag av att andningslarmet piper. Fumlar i sömnen o ska sätta dit de på rätt ställe igen hon brukar pilla av det på natten, men nej de kändes fel. Fan! Hon är lätt blå kall och andas inte, de rinner blod från näsan o munnen. Ropar på Michael. Han får panik. Men samlar sig fort och startar HLR. Och han räddar henne, hon börjar andas väldigt tungt o slemmigt och tyst. Små oregelbundna andetag! Fattar ni vad han gör? Han räddar vårt barn! Jag står i evig tacksamhet till han resten av mitt liv.
Sen är de massa små struntsaker som går nerför i bergochdalbanan. Typ som Matildas Epilepsi. Men va är de jämfört med allt annat. De är bara en skit sak i jämförelse med va de kunnat vara.
Vet inte vad jag vill med detta inlägg men nu är de skrivet iaf o jag ska posta det.
Men kan uppdatera er om Matilda. Hon har varit krampfri sen 24 maj! Vi trappar ut fenemalen och gör de mycket långsamt. i december äter hon sista dosen fenemal om allt går som planerat. Sen om hon håller sig anfallsfri så ska hon äta keppran i 2 år till för att sedan trappa ut den helt och då blir hon friskförklarad. OM de går bra och kramperna håller sig borta. Hon har ju haft en hel del olika typer av anfall. Läskigaste är dom när hon helt plötsligt håller andan o spänner sig så hon skakar o salivet rinner ur munnen. Head drop anfallen är nog dom mildaste. Ett nick med huvudet 3 ggr på raken o sen borta. Jo hennes vänstra ben har blivit mycket bättre sen vi började trappa ner fenemalen. Hon släpade de efter sig innan men nu är hon mer skakig bara så läkaren tycker de lät super bra. Hjärnan kommer snart ikapp utveckling. Sen anfallen slutat har hon verkligen utvecklats. Allt på en gång, nu står hon själv och har tagit små steg själv utan stöd. Så snart tror jag hon går min lilla fröken bestämd. Ett jävla humör har hon iaf 😉
Nej jag ska gå o knyta mig nu 😉 hörs längre fram. Typ framåt jul 😀