Ibland tvivlar jag på att jag klarar det här. Ibland bryter jag ihop totalt, jag vill inte mer. Men samtidigt vill jag. Det är så svårt att sätta ord på hur känslorna går från sprudlande lycka vi ska ha barn till att raseras och undra vad fan jag gett mig in på. Kommer mitt hjärta och mina drömmar krossas mitt framför mina ögon igen? Kommer hjärtat slitas ut ur kroppen och bli stampat och spottat på igen? Då vill jag inte längre. Men det kan ingen säga att det inte händer.
Många säger, sluta tänk så, klart det går bra. Hur kan det vara så klart den här gången? När det gick så jävla fel förra. Visst chansen att drabbas 2 gånger är inte stor, men de finns dom som drabbats mer än 1 gång, vem kan med 100% säkerhet säga att vi klarar oss? Ingen!
På nätterna har jag börjat vakna med ett ryck igen, sliter tag i Amanda andas hon? Ja, paniken lägger sig, pulsen går ur och svetten rinner till. Jag har inte haft det på ett tag, men nu har det börjat komma igen, denna gången har Michael klarat mina omskakningar för och se om han andas. Det beror nog iofs på att han börjat snarka på nätterna 😉
Idag är jag lite deppig, men har tvingat mig själv och börjat tvätta bebis kläderna. Kommer få tvätta en gång till men de som legat behöver fräschas upp.
nej nu ska jag få upp humöret och det finns bara en bra medicin för det, Amanda mys, lek och skratt <3
Dessie,
Vi finns för dig, Michael och Amanda.
<3 :-)