I mitt hjärta bor tre barn, en flicka och två pojkar. Min flicka kan du se när vi är ute, men mina pojkar ser du inte om du inte vet om dom.
Gör du det så ser du kanske den sorgsna blicken som ibland lyser igenom.
Men det visar egentligen inte dom, utan snarare hur jag försöker att få med dom i min familj, tydligt för andra.
Har ni en flicka?
Ja, och jag är även mamma till två pojkar som inte lever. Tystnad. Varför denna tystnad? För vad ska man egentligen säga? Och vad ska man göra?
När man träffar en människa som mist barn eller har sorg på annat sätt så är orden man vill säga oftast långt borta. Frågorna bubblas upp i en eller så är det alldeles tomt. Men framför allt, man vågar inte fråga, av rädsla för att säga det fel, såra eller för att påminna.
Men tyvärr slutar detta inte hända. Barn fortsätter att dö. Och för att vi ska orka, alla vi som finns kvar måste vi få berätta, prata om det och hela tiden ha folk runt omkring oss som orkar lyssna.
Jag vill nu dela med mig lite av min vardag, så du kan förstå att du inte behöver vara rädd när vi möts.
Tänk dig in i att du har ett barn som inte syns, som väldigt få eller inga alls vill prata om, som andra räknar bort eller som glöms bort. Tänk dig att ditt barn inte får räknas eftersom andra tycker att just ditt barn inte är värt att vara ett barn.
Tänk dig också att en utomstående går ”omvägar” för att slippa prata med dig, låtsas att han/hon inte ser dig när ni möts, får kalla kårar när du nämner ditt/dina barns namn, att han/hon du pratar med ryggar undan och tycker att ditt/dina barn är otäcka. Kan du tänka dig in i detta? I så fall ser du en liten del av min/vår vardag, och lite av hur min omgivning reagerar när vi ses.
Tänk och försök att förstå att våra saknade barn är just saknade barn, inget ont, inget otäckt, inget hemskt eller fruktansvärt, För våra barn är först o främst våra barn, och naturligtvis mycket saknade eftersom dom inte längre lever med oss..
Varje dag var en kamp för mig att överleva, och det jag behövde då var att någon tog över min kontakt med omvärlden. Och när det steget var klart kom nästa.
Nästa steg var att finna ett sätt att klara av vardagslivet igen med en tom famn, krossade drömmar och förväntningar.
Man pratar om ett sorgeår, men jag kallar det ett överlevnadsår.
För efter ett år vet man att man klarat av alla högtider och födelsedagar, för det gjorde jag, jag överlevde dem eftersom jag inte hade något val, för jag hittade nya vägar att klara av det som förr var så självklart.
Något som var otroligt viktigt i början var att få prata, och det allra skönaste var när vi fick träffa en familj (Jenny och Daniel) som själva varit med om det. Dom visste vad vi gick igenom. Och att sedan kunna gå på spädbarnsfondens träffar o se hur många föräldrar som orkat fortsätta, som vågat skaffa barn igen, som klarat av allt det jag själv såg som helt omöjligt.
Det gav mig mod att försöka se att det går att lära sig leva med sorgen. För det gör man, man lever med sorgen, man glömmer inte eller går igenom den. Man går istället igenom olika faser på sorg vägen man vandrar och man lär sig mer o mer för varje grop man ramlar ner i att leva med sorgen,saknaden o smärtan.
Att möta omgivningens reaktioner är oftast väldigt jobbigt, för man lever med en sorg, en saknad och en längtan samtidigt som man ställs inför oförstående och ovetande från omgivningen. Bland det jobbigaste jag vet är att behöva försvara Kevin och Robin, försvara mina egna barn, vilket jag aldrig hade behövt och göra på det sättet om dom hade fått leva.
Varje gång jag berättar om dom lämnar jag en del av mitt innersta öppet för de som får höra om dom.
Den 6 Januari 2009 då dom föddes och Robin dog, samt den 7 Februari då Kevin dog är väldigt viktiga datum för oss. När folk sätter en blomma på deras grav, skickar ett kort eller på något vis visar att dom minns dom och att dom blivit berörda av deras och vårt liv.
Dessa människor är så otroligt mycket värda för oss, och de hjälper oss, utan att själva veta om det, att varje dag samla kraft att fortsätta kämpa.
♥ Kevin och Robin finns i våra hjärtan, och om ni som läser detta själva vill släppa in mina killar i era, så skulle jag bli en väldigt stolt mamma ♥
