Alla har olika perioder i livet som är prövningar på olika sett. Vissa har mer än andra och andra har få prövningar.
Som förälder till barn med speciella behov, lever man med en konstant stress, en inre stress som inte riktigt går att beskriva.
Man har hela tiden något som måste fixas, antagligen är det möte med BUP, skolan, LSS eller försäkringskassan. På detta har man ett hem som ska skötas, med disk, kläder och städning, sen ska man jobba för att få pengar och ha råd att få mat på bordet. Sen ska läxor göras, ordna scheman, duscha, duscha barn ( vilket är ett jobbigt och psykiskt lidande här hemma) och sen ska man sova, och mellan detta ska man försöka återhämta sin mentala hälsa, vilket sällan hinns med.
Hur orkar man med detta då? jag vet inte, egentligen orkar jag inte alls, jag bara följer med, men jag känner mig konstant trött, stressad och utmattad, och jag bryter ihop ofta i min ensamhet, torkar tårarna och sen fortsätter jag, frågan är bara hur länge man orkar fortsätta så här? Ärligt talat så är jag rädd att jag en dag ska nå den där väggen som jag gång på gång är på väg att gå in i, om jag går in i den hur ska jag då orka ta mig upp?
När man inte har någon som avlastar en inom familjen så får man försöka ta vara på de få stunder man har att ta igen sig på, min rökning ( de är mina minuter där jag får andas och stänga av allt och återhämta mig 3 minuter).
Många som inte förstår vår vardag blir ofta besvikna och arga när vi inte kan komma på ett kalas eller en fika, men att få igenom det och för att alla ska orka och må bra så krävs de månader av förberedelser, när de är stora folksamlingar med folk som inte tillhör släkten så blir de tvärnit, att släpa iväg ett barn som slåss och skadar sig själv då hon hyperventilerar och ångesten så gott som kväver henne är en situation vi avstår, framförallt för hennes skull, men också för våran skull, för att den här familjen ska fungera någorlunda så väljer man sina fighter för att orka med.